Föreställ dig ett klassrum – lärarens arbetsbord, en tavla samt bokhyllor längs väggarna. I utrymmet står sex öar, sammansatta av fyra skolbänkar. Vid varje bänk sitter en elev. Framme i klassrummet står en lärare.
”Vem vill komma fram och rita en romb på tavlan?” frågar läraren. Av de 24 eleverna är det 16 som räcker upp handen, de andra försöker att göra sig osynliga. Per räcker upp handen, och eftersom det är ovanligt att Per gör det, får han, efter att alla ha fått en kort tid att tänka, svara. Per kommer fram och ritar. ”Nej, det är ingen romb” svarar läraren. Flera av eleverna vinkar intensivt med armen i luften, ivriga att lämna rätt svar. Läraren tittar runt i klassen och ser Anna som sitter nära Per. Läraren frågar ”Anna kan du hjälpa Per?” Per skulle helst vilja försvinna när han hör vissa klasskamraters tysta hånskratt.
I den ovanstående beskrivningen har läraren medvetet eller omedvetet försatt eleverna i en konkurrenssituation (med varandra). Många vill ha beröm av läraren – men i denna situation kan det bara bli en som får det. Då Per fått chansen, men lämnade fel svar, möjliggjorde det för de andra eleverna att få beröm inför hela klassen. När läraren ber Anna att hjälpa Per kan man fråga sig: vet hon hur hon skall hjälpa Per utan att direkt säga svaret, kommer han att uppleva det som hjälp, tycker Anna om att hjälpa Per inför hela klassen? Frågan finns även om de andra eleverna, som också ville svara, känner sig som förlorare nu, eftersom de inte fick någon chans att svara. Kanske har de blivit så vana vid detta system?
Låt oss modifiera ovanstående situation något:
Föreställ dig än en gång ett klassrum – lärarens arbetsbord, en tavla samt bokhyllor längs väggarna. I utrymmet i mitten står sex öar, sammansatta av fyra skolbänkar. Vid varje bänk sitter en elev. Framme i klassrummet står en lärare. Väggen mittemot tavlan, den som läraren oftast tittar på, används som ”working wall”. Där hänger material som hjälper läraren att tänka på de olika arbetsramar som finns för att skapa tillfällen att kunna använda Kooperativt Lärande vid inlärningen.
”Vem vill komma fram och rita en romb på tavlan” frågar läraren. ”Vi använder oss av arbetsramen” – här kontrollerar läraren arbetsramarna på ”working wall” längst bak iklassen och väljer en – ”Talkort”. Ni skall komma fram till ett gemensamt svar. Tänk på att alla skall kunna svara på hur den ser ut och hur ni har kommit fram till detta svar. Tärningen avgör vem som skall svara! Sätt igång, först har ni en minut att tänka för er själva, sedan säger jag till när de 3 minuter ni har att diskutera börjar.”
Arbetsramen Talkort som läraren använder, fungerar så här:
Varje person får ett kort med en symbol/sitt namn på eller annat material (ex, deras penna eller ett foto). Eleverna får en fråga gällande ett ämne eller ett problem och ges TänkTid. På en given signal får någon börja tala i sitt team. Detta behöver inte ske i tur och ordning. För att få prata måste de först placera sin symbol i mitten av bordet. Eleven kan inte på nytt tala förrän alla i gruppen har placerat sin symbol i mitten (och således har alla sagt något).
Efter Tänktiden överlägger eleverna med varandra som arbetsramen föreskriver. När de tre minuterna har gått, tar läraren fram tärningen och kastar den. Första kastet avgör vilket team som skall svara, och det andra vilken av eleverna i detta team. Slumpen kan avgöra att Per skall svara, men denna gång har Per tillsammans med teammedlemmarna diskuterat svaret, vet hur de har kommit fram till det och skulle han få problem med att rita kan teammedlemmarna coacha honom fram till lösningen. Har Per ritat rätt, eventuellt med hjälp av teammedlemmarna, får han inte bara beröm av läraren, utan även av sina teammedlemmar eftersom han har representerat dem.
Med detta arbetssätt kan Per känna sig trygg, för han vet att innan han behöver svara kommer han att kunna diskutera med sina teammedlemmar. Han ger det svar som teamet har kommit fram till, vilket gör att han känner sig säkrare. I fall han skulle ha glömt något är det någon som kommer att coacha honom, eftersom alla har lärt sig hur de hjälper varandra. Tillsammans med sina teammedlemmar har han satt ord på tankegången att komma fram till svaret, han har fått ord att identifiera och definiera problemet och med detta får han redskap att utveckla sina kunskaper.
